I från
ett tidningsurklipp bland lite utklipp efter Farmor städade garaget
o fanns dessa som med släktforskningen blivit jätte intressanta.
Skriver av tidningsnotisen då den är skör att fotas o vikt i lite
förödande veck men texten kunde jag finna ut...…..
Mor
Fina är min farfars farmor! Född Josefina Mellström 1840.
Mors
Klocka
Mor
var dalkulla och hette Fina, far var värmlänning och hette Per, och
i Medelpad möttes de två, berättar 80-åringen Gottfrid Svensson
om sina föräldrar.
Mors
Klocka är ett litet stycke i deras livshistoria.
Den är
gammal nu, mors klocka- åttiotre år. Mor fick den nämligen dagen
före Marie Bebådelsedagen 1875, och hur detta gick till handlar
denna lilla skildring.
Hon
var ung på den tiden, mor, och bodde i Kubikensborg i Medelpad . Där
hade hon träffat en ung man som arbetade vid det stora sågverketpå
platsen. I tidens fullbordan förenande de också sina öden, men
efter endast några år dog mannen ifrån de sina. Där stod nu
hustrun ensam i livet med fem minderåriga barn att draga ensam
försorg om.
Här
gällde det att nu arbeta, spänna sina krafter till det yttersta, om
hon skulle kunna gå iland med den uppgiften. Att arbeta och stå i
hade mor Fina fått göra från tidiga år, nog kunde hon den konsten
alltid det var inte ett tu tal om den saken, men frågan är väl, om
hon nu inte fick nog och övernog av den varan. Den käcka dalkullan
var dock inte den som gav upp i första taget.
Med
frejdligt mod gick hon åstad sin gärning, och med dalfolkets hela
seghet och envishet tog hon ständigt nya tag. På vintrarna brukade
hon tvätta kläder åt andra och för övrigt syssla med lite av
varje där hon kunde få en liten slant.
Men
när våren kom arbetade hon vid sågverket. På den tiden arbetade
även kvinnor vid sågverken.
Mor
Fina fick anställning vad sågverkets brädgård. Här justerade
hon bräder och här sorterade hon plank och här sågade hon till
splitved, ja det hända att hon understundom till och med var
plankbärare, och hon stod ingalunda någon av sina manliga
arbetskamrater efter, när det gällde att hugga i. Samtidigt byggde
hon sig också med hjälpsamma grannars bistånd en liten stuga.
Förhistoriens
härtill saknar ingalunda sina poänger och förtjänar att återgivas
i det här sammanhanget. Den duktiga kvinnan hade länge närt en
dröm. Hur hon skulle få ett eget litet hem. Hon hade ju varken
tomt, virke till det hela. Men en dag fan hon i alla fall på råd,
Helt resolut stegade hon in till den mäktiga chefen för sågverket,
vilket på den här tiden var en direktör Enhörning.
Hon
talade om sitt ärende, att hon tänkte bygga sig en lite stuga och
bad den mäktige. Att han gratis skulle ställa en tomt till
förfogande. Detta beviljades verkligen, men så glömde direktören
bort alltsammans, men den som inte hade glömt var mor Fina.
Ännu
en gång besökte hon sin chef och påminde honom om hans löfte.
Saken ordnades nu till belåtenhet, men fortfarande var det något
annat som fattades, nämligen virke. Det lev ett nytt besök hos
direktör Enhörning. Mor Fina framhöll att det var ju gott o väl
med en tomt, men det gick ju knappast att bygga på tomten, om man
inte hade byggnads material. Det höll direktören med om och slutet
på visan blev, att den energiska kvinnan fick vad hon begärde. Det
var förvisso en stor dag i hennes liv, då hon kunde flytta in i sin
stuga. Hon satt nu på egen gård och grund.
Åren
gick, snart var de två största av mor Finas pojkar i den åldern då
skulle börja bidraga till egen försörjning. Dvs de befann sig i
skolålder. Det fanns inga lagar på den tiden, som förbjöd
användande av barn i industriarbete. Sågverken slukade allt, vad
småpojkar hette. De båda bröderna måste alltså börja arbeta vid
sågverket som så många andra.
Det
säger sig själv att lättade en stor del av moders börda, hon var
tacksam för deras små avlöningar. Allting syntes ju samverka till
det bästa. Det fanns dock en droppe malört i glädjebägaren-mor
hade ingen klocka.
För
att pojkarna skulle i rätt tid infinna sig i arbetet måste modern
varje morgon springa bort till någon av grannarna och genom en titt
i fönstret försöka utforska vad klockan var slagen.
Detta
gick bra i början, men då började man hänga gardiner för
fönstren, blev det värre att kunna får reda på tiden. Det hände
därför allt som oftast att de bägge pojkarna istället för att
komma till arbetet klockan sex hade infunnit sig en timme eller så
tidigare, ibland hade det så att både mot o söner försov sig så
arbetet redan hade pågått en god stund när de små arbetarna
anlände till platsen.
Och Nu
kommer far in i bilden.
En
vacker dag kom en ung man till stugan där mor bodde. Han
presenterade sig som Per Svensson och bad att få tak
överhuvudet under natten. Den unge mannen hade vandrat till fots
ända från sin hembygd nere i värmland för att söka sig arbete
vid något av de norrlänska sågverken.
Han
var nu vill och mor förbarmade sig över den vägfarne.
Dagen
efter fick han arbete vid sågverket. Bekantskapen mellan den unge
värmlänningen och den unga dalkullan och en vacker dag bildade de
två ungdomarna hjonelag.
Fars
huvudsakliga arbetsplats var skogen, där höll han till för det
mesta, synnerligast om vintrarna, Han var en duktig skogskarl och
tjänade efter dåtidens förhållanden bra pengar.
Man
skrev år 1875. Far hade som vanligt varit ute i skogarna under
vintern, Han hade levt sparsamt och aldrig unnat sig något överflöd.
På vårsidan begav han sig hemmåt igen med en tämligen välfylld
plånbok. Han visste nogsamt varför hade varit särskilt varsam den
här gången,men sina planer höll han tills vidare för sig själv.
Det
skulle bli en överraskning åt mor, och den skulle tids nog komma,
menade han.
Dagen
för Marie bebådelse dag gjorde han sin hustru det förslaget att de
skulle göra en långpromenad bortöver till Sundsvall för att göra
en del uppköp till helgen.
Hon
var genast med om förslaget och de båda makarna begav sig iväg. Då
de gått ett stycke, beslöt far, att han skulle sondera terrängen
en smula och förbereda mor på alla eventualiteter. Han började
därför försiktigt.
Hör
du Fina. Ska vi köpa oss en klocka? Vad säger du om den saken?
Mor
såg på sin Per med förvånande ögon, det blixtrade till i dem och
så frågade hon andlöst
-ha vi
råd med det då?
-Jaa
kanske...vi får se...
Mor
vågade emellertid knappast tänka på vad hon nyss hört. Men när
de båda makarna kom till staden styrde far emellertid stegen mot en
affär där man handlande med klockor.
Affärsinnehavaren
visade dom alla klockor, han hade på lager och han fick den o slå.
En av
klockorna var vackrare än alla de andra tyckte de bägge två.
-Ska
vi köpa den här klockan som slog så vackert ? Viskade far till
mor.
-Har
vi råd med det då? viskade mor tillbaka.
-jaa,
jag tror det svarade far. Och så köpte han klockan med den vackra
klangen.
För
mor blev detta en upplevelse, Hon blev så glad, så hon knappast
kunde tro att alltsammans var sant, att hon verkligen ägde en sådan
klenod, och hon tyckte att hemmet blev som en himmelens förgård.
När klockan skulle till att slå sina slag stannade mor alltid inne
i rummet tills klockan slagit färdigt, även om hon hade et viktigt
möte som helst utomhus att utföra.
År
1888 flyttade far o mor till Sprängsviken, där far fått en faktors
anställning. Han fick dock inte leva länge utan han omkom genom en
olyckshändelse redan år 1890.
Men
mor levde ända till år 1928. Hon kallades farmor av alla och envar
och omtyckt av alla. Vid sin död var hon åttiåtta år, men under
sin livstid hade hon ordnat att den yngste sonen i andra giftet
skulle ärva klockan och på hans vägg sitta, där sitter den än i
dag med samma vackra klang som för åttiotre år sen. Efter hans död
kommer hans äldst dotter Frideborg i sin tur ärva den gamla
klenoden... nertecknat genom Gottfrid Svensson
