Mor Finas Klocka!

I från ett tidningsurklipp bland lite utklipp efter Farmor städade garaget o fanns dessa som med släktforskningen blivit jätte intressanta. Skriver av tidningsnotisen då den är skör att fotas o vikt i lite förödande veck men texten kunde jag finna ut...…..

Mor Fina är min farfars farmor! Född Josefina Mellström 1840.

Mors Klocka

Mor var dalkulla och hette Fina, far var värmlänning och hette Per, och i Medelpad möttes de två, berättar 80-åringen Gottfrid Svensson om sina föräldrar.

Mors Klocka är ett litet stycke i deras livshistoria.

Den är gammal nu, mors klocka- åttiotre år. Mor fick den nämligen dagen före Marie Bebådelsedagen 1875, och hur detta gick till handlar denna lilla skildring.

Hon var ung på den tiden, mor, och bodde i Kubikensborg i Medelpad . Där hade hon träffat en ung man som arbetade vid det stora sågverketpå platsen. I tidens fullbordan förenande de också sina öden, men efter endast några år dog mannen ifrån de sina. Där stod nu hustrun ensam i livet med fem minderåriga barn att draga ensam försorg om.

Här gällde det att nu arbeta, spänna sina krafter till det yttersta, om hon skulle kunna gå iland med den uppgiften. Att arbeta och stå i hade mor Fina fått göra från tidiga år, nog kunde hon den konsten alltid det var inte ett tu tal om den saken, men frågan är väl, om hon nu inte fick nog och övernog av den varan. Den käcka dalkullan var dock inte den som gav upp i första taget.

Med frejdligt mod gick hon åstad sin gärning, och med dalfolkets hela seghet och envishet tog hon ständigt nya tag. På vintrarna brukade hon tvätta kläder åt andra och för övrigt syssla med lite av varje där hon kunde få en liten slant.

Men när våren kom arbetade hon vid sågverket. På den tiden arbetade även kvinnor vid sågverken.

Mor Fina fick anställning vad sågverkets brädgård. Här justerade hon bräder och här sorterade hon plank och här sågade hon till splitved, ja det hända att hon understundom till och med var plankbärare, och hon stod ingalunda någon av sina manliga arbetskamrater efter, när det gällde att hugga i. Samtidigt byggde hon sig också med hjälpsamma grannars bistånd en liten stuga.

Förhistoriens härtill saknar ingalunda sina poänger och förtjänar att återgivas i det här sammanhanget. Den duktiga kvinnan hade länge närt en dröm. Hur hon skulle få ett eget litet hem. Hon hade ju varken tomt, virke till det hela. Men en dag fan hon i alla fall på råd, Helt resolut stegade hon in till den mäktiga chefen för sågverket, vilket på den här tiden var en direktör Enhörning.

Hon talade om sitt ärende, att hon tänkte bygga sig en lite stuga och bad den mäktige. Att han gratis skulle ställa en tomt till förfogande. Detta beviljades verkligen, men så glömde direktören bort alltsammans, men den som inte hade glömt var mor Fina.

Ännu en gång besökte hon sin chef och påminde honom om hans löfte. Saken ordnades nu till belåtenhet, men fortfarande var det något annat som fattades, nämligen virke. Det lev ett nytt besök hos direktör Enhörning. Mor Fina framhöll att det var ju gott o väl med en tomt, men det gick ju knappast att bygga på tomten, om man inte hade byggnads material. Det höll direktören med om och slutet på visan blev, att den energiska kvinnan fick vad hon begärde. Det var förvisso en stor dag i hennes liv, då hon kunde flytta in i sin stuga. Hon satt nu på egen gård och grund.

Åren gick, snart var de två största av mor Finas pojkar i den åldern då skulle börja bidraga till egen försörjning. Dvs de befann sig i skolålder. Det fanns inga lagar på den tiden, som förbjöd användande av barn i industriarbete. Sågverken slukade allt, vad småpojkar hette. De båda bröderna måste alltså börja arbeta vid sågverket som så många andra.

Det säger sig själv att lättade en stor del av moders börda, hon var tacksam för deras små avlöningar. Allting syntes ju samverka till det bästa. Det fanns dock en droppe malört i glädjebägaren-mor hade ingen klocka.

För att pojkarna skulle i rätt tid infinna sig i arbetet måste modern varje morgon springa bort till någon av grannarna och genom en titt i fönstret försöka utforska vad klockan var slagen.

Detta gick bra i början, men då började man hänga gardiner för fönstren, blev det värre att kunna får reda på tiden. Det hände därför allt som oftast att de bägge pojkarna istället för att komma till arbetet klockan sex hade infunnit sig en timme eller så tidigare, ibland hade det så att både mot o söner försov sig så arbetet redan hade pågått en god stund när de små arbetarna anlände till platsen.

Och Nu kommer far in i bilden.

En vacker dag kom en ung man till stugan där mor bodde. Han presenterade sig som Per Svensson och bad att få tak överhuvudet under natten. Den unge mannen hade vandrat till fots ända från sin hembygd nere i värmland för att söka sig arbete vid något av de norrlänska sågverken.

Han var nu vill och mor förbarmade sig över den vägfarne.

Dagen efter fick han arbete vid sågverket. Bekantskapen mellan den unge värmlänningen och den unga dalkullan och en vacker dag bildade de två ungdomarna hjonelag.

Fars huvudsakliga arbetsplats var skogen, där höll han till för det mesta, synnerligast om vintrarna, Han var en duktig skogskarl och tjänade efter dåtidens förhållanden bra pengar.

Man skrev år 1875. Far hade som vanligt varit ute i skogarna under vintern, Han hade levt sparsamt och aldrig unnat sig något överflöd. På vårsidan begav han sig hemmåt igen med en tämligen välfylld plånbok. Han visste nogsamt varför hade varit särskilt varsam den här gången,men sina planer höll han tills vidare för sig själv.

Det skulle bli en överraskning åt mor, och den skulle tids nog komma, menade han.

Dagen för Marie bebådelse dag gjorde han sin hustru det förslaget att de skulle göra en långpromenad bortöver till Sundsvall för att göra en del uppköp till helgen.

Hon var genast med om förslaget och de båda makarna begav sig iväg. Då de gått ett stycke, beslöt far, att han skulle sondera terrängen en smula och förbereda mor på alla eventualiteter. Han började därför försiktigt.

Hör du Fina. Ska vi köpa oss en klocka? Vad säger du om den saken?

Mor såg på sin Per med förvånande ögon, det blixtrade till i dem och så frågade hon andlöst

-ha vi råd med det då?

-Jaa kanske...vi får se...

Mor vågade emellertid knappast tänka på vad hon nyss hört. Men när de båda makarna kom till staden styrde far emellertid stegen mot en affär där man handlande med klockor.

Affärsinnehavaren visade dom alla klockor, han hade på lager och han fick den o slå.

En av klockorna var vackrare än alla de andra tyckte de bägge två.

-Ska vi köpa den här klockan som slog så vackert ? Viskade far till mor.

-Har vi råd med det då? viskade mor tillbaka.

-jaa, jag tror det svarade far. Och så köpte han klockan med den vackra klangen.

För mor blev detta en upplevelse, Hon blev så glad, så hon knappast kunde tro att alltsammans var sant, att hon verkligen ägde en sådan klenod, och hon tyckte att hemmet blev som en himmelens förgård. När klockan skulle till att slå sina slag stannade mor alltid inne i rummet tills klockan slagit färdigt, även om hon hade et viktigt möte som helst utomhus att utföra.

År 1888 flyttade far o mor till Sprängsviken, där far fått en faktors anställning. Han fick dock inte leva länge utan han omkom genom en olyckshändelse redan år 1890.

Men mor levde ända till år 1928. Hon kallades farmor av alla och envar och omtyckt av alla. Vid sin död var hon åttiåtta år, men under sin livstid hade hon ordnat att den yngste sonen i andra giftet skulle ärva klockan och på hans vägg sitta, där sitter den än i dag med samma vackra klang som för åttiotre år sen. Efter hans död kommer hans äldst dotter Frideborg i sin tur ärva den gamla klenoden... nertecknat genom Gottfrid Svensson